1830-1903 French Camille Pissarro Locations Painter and printmaker. He was the only painter to exhibit in all eight of the Impressionist exhibitions held between 1874 and 1886, and he is often regarded as the father of the movement. He was by no means narrow in outlook, however, and throughout his life remained as radical in artistic matters as he was in politics. Thadee Natanson wrote in 1948: Nothing of novelty or of excellence appeared that Pissarro had not been among the first, if not the very first, to discern and to defend. The significance of Pissarro work is in the balance maintained between tradition and the avant-garde. Octave Mirbeau commented: M. Camille Pissarro has shown himself to be a revolutionary by renewing the art of painting in a purely working sense; at the same time he has remained a purely classical artist in his love for exalted generalizations, his passion for nature and his respect for worthwhile traditions.   Related Paintings of Camille Pissaro :. | Washerwoman, Eragny sur Epte | The Hermitage at Pontoise | The Pork Butcher | Kew, The Path to the Main Conservatory | Self Portrait |
Related Artists:
FLORIGERIO, Sebastiano
Italian painter, Friulian school (b. ca. 1500, Conegliano, d. 1543, Udine).
Akseli Gallen-Kallela
April 26, 1865 C March 7, 1931) Gallen-Kallela was a Finnish artist and designer closely associated with notions of National Romanticism, especially relating to the region of Karelia, also a source of inspiration for the Finnish composer Jean Sibelius. Of particular influence was the collection of folk poems formed in the middle of the 19th century by Elias Lonrot. Following a national competition in 1891 Gallen-Kallela illustrated this national epic known as the Kaleval, the vivid images of which soon became widely known throughout Finland. He also made a significant contribution to the Finnish Pavilion at the Paris Exposition Universelle of 1900 in which he painted frescoes on Kalevala themes in the main dome, as well as designing textiles and furniture. His furniture designs were made by the Iris company, founded by a close friend, Louis Sparre. Like many other ventures associated with Arts and Crafts, the Iris company was concerned with the production of well-designed, well-made furniture and ceramics. Gallen-Kallela designs at Paris 1900 attracted considerable attention leading to the award of a number of Gold and Silver Medals at the exhibition. He worked in a wide range of design media, including ryiji rugs, which he modernized using geometric motifs derived from the Finnish landscape. His distinctive contribution to Finnish culture is preserved in the Gallen-Kallela Museum, which was originally built by him as a studio and family home between 1911 and 1913 and now contains a large body of his work, including paintings, graphics, textiles, jewellery, stained glass, and architectural designs.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.